Det sanningsenliga livet

Igår hade jag nästan ett litet breakdown, på grund av min oförmåga att lita på mig själv i kombination med att inte ha haft någon kontakt med honom på nästan två dygn.

Tror ni inte han kommer som räddaren i nöden då, med ett spontant samtal, "hej, vill du ses?"

SÅKLART JAG VILL.

Inga resor är så bra som de jag gör till honom, inga känsla är så härlig som när jag vet att jag snart kommer att vara hos honom igen (förutom att faktiskt vara med honom). Musiken låter 100 gånger bättre.
Lycka.

Jag undrar när vi ses igen nästa gång. Jag hoppas att den dagen inte är allför långt bort.

Den här sommaren har tagit fram sidor hos mig jag aldrig kunde ana att jag hade.
Tio veckor har gått. Jag hade aldrig kunnat (vågat) tro att sommaren skulle bli såhär, att jag skulle varit med om såna här saker.

Egentligen var det väl inte sommaren i sig som gjorde det. Det var han, såklart. Med sommarens och ledighetens hjälp.

Imorgon börjar skolan igen, jag ska tillbaka dit men inte han. Sad sad but true. Vi får väl se hur det blir, men inga fler glädjekickar som jag fick av att se honom där då och då, blir det i alla fall.

Hösten kommer nu så smått med sina rutiner.

Oh vad jag vill ha honom här nu. Inte i ett annat land.
Tänker på när jag gjorde honom nattsällskap i tisdags. Magiskt underbart och den lyckan lever jag på fortfarande.

Sen började jag tänka tillbaka på när han fortfarande var ett span. Som jag i smyg kollade in, var intresserad av i skolan. Herregud..! Där på tunnelbanan i vintras...hur han log då.

"Jag tror jag såg dig idag, på tuben.."
"Tja, jag såg nog dig med!"

Vad trist att gå tillbaka dit på onsdag, utan att han kommer vara där. Det kommer suga. FAST. Hellre ha honom nära, än att ha honom i skolan på avstånd.

Jag kan knappt förstå att det här har hänt mig. Det är häftigt. Som en solskenshistoria.

Det finns två saker som är extra bra. Det ena tänker jag inte säga, men den andra är att jag börjat lita mer på mig själv. Ju närmre vi kommer varandra, desto mer kan jag slappna av och tycka att jag duger. En härlig känsla.

Jag undrar vad han gör nu.
På söndag...! Efter mitt helvetespass på McDonald's.

Mitt senaste dygn har varit så himla bra.
För igår när jag slavat och när jag slavade, hade jag något att se fram emot - att åka hem till honom efteråt.
En hel kväll och en hel natt och en hel morgon med en människa som får en att må så bra = lycka.

Det finns en viss låt som är speciell för mig. För han skickade den till mig en gång och den är så sjukt bra och varje gång jag hör den tänker jag på honom. Och jag vet att han gillar den med.

Tror ni inte just den låten börjar spelas i samma stund som vi börjar kyssa varandra? En typisk såndär filmgrej som jag egentligen tycker är komisk.
Men det var häftigt.

Fast nu ska han bort över helgen. I'll miss him so much.
När jag är med honom känner jag mig så speciell, trygg och värdefull. Såhär har jag aldrig känt förut.

Imorgon åker han bort resten av veckan. Känns som en evighet och jag får ångest på grund av min jävla oförmåga att lita på honom, att han inte glömmer mig och träffar någon annan där han är. Egentligen grundar det sig väl på att jag inte kan lita på mig själv. Att jag duger.

Anyway. Det hade varit trevligt att träffa honom innan. Denna vecka. Nu får jag väl vackert vänta tills nästa vecka. I MISS HIM ALREADY.

Så länge ska jag slava på McDonalds. Kan väl vara bra, för att mota bort alla tankar. Slippa känna att jag saknar honom. Och jag får ju någonting gjort.

Vi sågs i lördags och det var bäst. Jag är så trygg och lycklig när jag är med honom, det är magiskt.