Det sanningsenliga livet

Den här sommaren har tagit fram sidor hos mig jag aldrig kunde ana att jag hade.
Tio veckor har gått. Jag hade aldrig kunnat (vågat) tro att sommaren skulle bli såhär, att jag skulle varit med om såna här saker.

Egentligen var det väl inte sommaren i sig som gjorde det. Det var han, såklart. Med sommarens och ledighetens hjälp.

Imorgon börjar skolan igen, jag ska tillbaka dit men inte han. Sad sad but true. Vi får väl se hur det blir, men inga fler glädjekickar som jag fick av att se honom där då och då, blir det i alla fall.

Hösten kommer nu så smått med sina rutiner.

Tomorrow might be the day he's coming back.
OMG.

Jag känner allt möjligt. Glädje, förhoppning, nervositet, oro, kärlek, iver, LÄNGTAN....! Nästa vecka har jag ingenting för mig alls planerat (utom jobb och förmodligen bio + sushi med kompis), tackade till och med nej till ett jobbpass 10-19 på måndag, trots att pengarna skulle vara sjukt nice.
Men hellre ha eventuell kontakt med honom, right?

Vet ni en sak som är super?  BUSSARNA HAR BÖRJAT GÅ IGEN!
Japp. Strejkhelvetet är över. Och det betyder att det är lättare för oss att ses, om nu inte strejken drar igång igen nästa vecka...

Det är konstigt hur ens tankar kan vara så helt uppsluppna på en viss person så mycket...

Idag fick jag ett litet mentalt breakdown men repade mig ganska snabbt.

Snart är det nämligen min tur att kanske åka bort i sommar och fatta vilken ångest jag får då om han är hemma när jag är borta.
Men i så fall är det först om två veckor och som sagt; kanske två veckor hemma samtidigt i alla fall. Inte illa :)

Det sista han sa senast vi hördes (msn) var; vi höres. Klart vi ska. Dessutom, ju mer vi kommer ses dessa två veckor (jag hoppas!), desto säkrare kommer det kännas om jag åker bort.

Dagen närmar sig.

Wheeeeeeeeeeeey!

Jag tänker på honom väldigt mycket fast han inte är hos mig (öööh, just därför...)

Imorgon är det två veckor sedan vi sist sågs, och även sedan vi sist pratade (eller chattade vi ända in till fredagen?). Jag kan inte hjälpa det men jag analyserar alltihop ganska mycket.
Har kommit fram till att det vore mycket konstigt om han inte tänkte på mig. Med hänsyn till vad han sa och vad som hände mellan oss. Alltså borde han tänka på mig också. Det är en trevlig tanke. Den får mig att stå ut.

Jag undrar vad han gör nu och hoppas att han vill träffa mig när han kommer hem igen....En och en halv vecka har gått sedan han åkte = lika mycket tid kvar tills han kommer hem. Gaaah jag saknar honom.

Blicken
Orden
Närheten
Känslan.

Igår pratade jag med han.
Jag blev riktigt jävla glad :) Kunde knappt somna på kvällen. Varför sova när man kan prata?

Msn. Men ändå.

Jag hoppashoppashoppas på att få se dig i veckan.
Om vi ser varandra (moment!)....
...vågar jag säga hej då?

Maybe, maybe. Jo det är klart, vad har jag att förlora? Egentligen...

Det finns en kille som jag gillar.
Jag har insett att han är världens finaste.

Jag tänker på honom hela tiden. Jag kan inte förstå att jag har fått chansen att prata med honom, fått en chans att lära känna honom bättre.

Det är inte längre en fråga om jag vågar ta första steget. Jag vågar. Så fort jag får en chans, JAG LOVAR. Jag kan inte låta en sån här toppenkille gå obemörkt förbi, eller ännu värre - låta någon annan ta honom innan jag hinner ta första steget.

Jagskavågajagskavågajagskavågajagskavåga.

Sen har jag alldeles för mycket okunskap också. Vad säger man till en kille som man (bara) snackat med på msn och sett i skolan? Ska vi gå på bio? Fika? Whaaaaaaaaat.....

Jag får typ. Liite ångest. För att jag inte är 18.

Anyway, 9 månader kvar, EXAKT. Idag.

Jag blir så rädd och nervös. Rädd för att jag kanske förlorat dig och chansen igen. NÄSTA GÅNG. Jag ska inte fega ur. Jag måste våga satsa. Nu vågar jag. Tror jag. Vet bara inte hur.

Men jag vet vad som är min morot. Sommaren. Detta kan bli den BÄSTA sommaren jag någonsin varit med om.