Det sanningsenliga livet

Han kom hit igårkväll när jag nästan gett upp hoppet. Men att han kom var det bästa som faktikst kunde hända då. Han visade att allt var som vanligt.

MEN. men men men. VARFÖR har jag så sinnessjukt svårt att lita på folk? Åtminstone i detta fallet. Varför litar jag inte på att jag duger? Att han skulle träffa någon annan, strunta i mig. När vi är tillsammans pekar allt ifrån just det.

Jag undrar om jag har blivit sårad och sviken för mycket tidigare för att våga lita på att folk kan gilla mig.
Varför tvivla tills motsatsen är bevisad? Jag mår ändå bara dåligt i onödan.

Fast nu mår jag bra. Jag hoppas vi ses snart. Igen.
(Gissa vad min hjärna tänker? Jag hoppas han fortfarande vill träffa mig)

Ibland trasslar jag till det för mig. Som idag.

Jag mår dåligt över en grej, och det är att jag VILL TRÄFFA HONOM. Idag är det prick en vecka sedan den där lyckliga torsdagen.

Igår sa han att det var väldigt länge sedan vi sågs. Jag sa att ja, det borde vi ändra på. Det tyckte han med.

Trodde vi skulle ses idag, ikväll, men NÄHÄ. Min mamma förstörde alla möjligheter. Istället ska jag bort ikväll och jag har inte pratat med honom på hela dagen och ikväll kommer jag inte heller ha möjlighet. It sucks.

Jag vill inte att han ska tro att jag struntar i honom, för det vore det sista.
Jag saknar att ligga ner med honom och andas i hans doft, bara vara nära. Åh helvete....

När jag hade gått därifrån senare och skulle träffa kompisar på bio var jag som i apati. Saknar och längtan efter honom trots att vi nyss spenderat nästan 14 timmar tillsammans.

Mina korkade funderingar kom ikapp mig. "Åh nej, tänk om han tyckte det var misslyckat. Att jag stannade för länge, de sista timmarna var ju inte händelserika? Han kanske inte alls känner som jag. Tänk om han tycker jag verkar tråkig?"

And so on. Jag förstår inte varför såna tankar tränger igenom och förstör, när det ur en annan persons vinkel bara är löjligt och obefogat. Hade det gällt någon annan hade jag fnyst åt det. Absurt!

Likadant kändes det idag. Jag visste inte när vi nästa gång skulle ses, saknade honom, ville prata med honom. Shit tänk om han glömt mig, tröttnat på mig.
Jag är knäpp.

Så visade det sig i alla fall inte vara när jag förut pratade med honom. När fan ska jag lära mig att lita på mig själv och andra? Såna här tankar borde olagliggöras. Det kan förstöra allt.

Han vill ses igen och det vill jag med. Lycka.

Jag har inte hört från honom fortfarande.
Egentligen gillar jag inte det där spelet med att hålla sig borta. Inte höra av sig. Låtsas vara off. Särskilt när jag vet att han nog inte är en sådan person.

Men jag vill inte chansa. Han har väl fullt upp, särskilt som han ska åka bort i tre veckor imorgon.

Läget känns ändå ganska stabilt. Jag menar, allt har varit så lyckat. Det är inte något som har gått snett, eller hur.

Frågan är hur jag ska klara mig när han är borta. Det ska jag också sist vi pratade.

"Hur ska jag klara mig utan dig?"
"Du får leva på minnena"

Jag vet inte om han menade att låta så romantisk. Det är lite det jag gillar, den omedvetna charmen.
 Samtidigt är det ju gulligt om han faktiskt var medveten om klangen, att han menade att låta romantisk. Förstår ni hur jag menar?

Imorgon ska jag till fucking jobb. Orkar inte. 8-17. Fyfan....

Hm....

Han kanske börjar på samma jobb som jag.
Det hänger på mig.

I såna här situationer blir jag osäker/ego. Jag vill ju ha honom för mig själv.Tänk om någon annan tjej upptäcker honom?

Å andra sidan vore det ett perfekt tillfälle att faktiskt få träffa honom. Ses lite mer.

Jag snackar med chefen nästa vecka...