Det sanningsenliga livet

Oh vad jag vill ha honom här nu. Inte i ett annat land.
Tänker på när jag gjorde honom nattsällskap i tisdags. Magiskt underbart och den lyckan lever jag på fortfarande.

Sen började jag tänka tillbaka på när han fortfarande var ett span. Som jag i smyg kollade in, var intresserad av i skolan. Herregud..! Där på tunnelbanan i vintras...hur han log då.

"Jag tror jag såg dig idag, på tuben.."
"Tja, jag såg nog dig med!"

Vad trist att gå tillbaka dit på onsdag, utan att han kommer vara där. Det kommer suga. FAST. Hellre ha honom nära, än att ha honom i skolan på avstånd.

Jag kan knappt förstå att det här har hänt mig. Det är häftigt. Som en solskenshistoria.

Det finns två saker som är extra bra. Det ena tänker jag inte säga, men den andra är att jag börjat lita mer på mig själv. Ju närmre vi kommer varandra, desto mer kan jag slappna av och tycka att jag duger. En härlig känsla.

Jag undrar vad han gör nu.
På söndag...! Efter mitt helvetespass på McDonald's.

Torsdagen var en lycklig dag.
Det började med att jag var ensam hemma, som sagt. Besviken över att kvällen inte verkade ha något i beredskap åt mig. Tänkte på honom, såklart.
Men kvällen bjöd på det bästa. Det började på msn med honom. 

Han: Vad ska du göra resten av kvällen?
Jag: Vet inte riktigt, se tv kanske. Du?
H: Vet inte jag heller. Om det fanns nåt roligare man kunde göra?
J: Träffas något?
H: Bra idé där.
J: Som sagt, jag har inga dåliga.
H: Nej, du har ju inte det.
J Träffas var?
H: Mig?

Jag begav mig. Mina föräldrar visste (vet) inget, och jag kände av den där nya sidan han förstärkt hos mig. Den impulsiva, vågade, spontana.
Jag mådde så otroligt bra. 
Den smått nervösa känslan i maggropen när jag närmar mig hans hus. som hastigt stiger när jag hör honom öppna dörren men försvinner lika snabbt när jag går innanför dörren. Som en kurva i ett histogram.

Småpratade lite. Kände mig mer och mer avslappnad. Mer och mer naturligt.
Vi hamnade tillsist i hans rum, på sängen. Fortsatte prata, diskutera och det kändes så sjukt bra. Jag gled ner bredvid honom och kände den välbekanta doften av honom. Den doften som får mig att känna mig lugn och säker. Trygg.

Vill du sova här?
Frågan som kom några timmar senare förvånade mig inte.
Om jag får.
Jag minns inte svaret, men ni kan nog tänka er.

Trots oavsminkad, med linserna kvar och ingen tillgång till tandborste, i en smal säng har jag aldrig mått så bra någon natt som då.
Jag drömde söta drömmar om han och mig, hand i hand och en känsla som sa "jag lämnar inte din sida."

Det var mysigt att vakna bredvid honom. Göra frukost (lunch?) med honom. Umgås.

Igenigenigen.

Det gick väl ändå bra att jobba idag. Även om det var sjukt segt, så trivdes jag lite. Sörjde litebara, för att nu är du typ en miljon ljusår bort. Känns det som.

MEN. So close, no matter how far. Han har ju ändå varit närmre mig än någon annan tidigare...

Bara att härda ut tre veckor till alltså. En period med ups and downs.

Jag kommer ihåg vad min kompis A sa. När jag beklagade mig över att vi kanske skulle tappa kontakten helt när skolan slutade, eftersom han då gick ut.

"Äsch då, det kanske är då han börjar ta kontakt på allvar. Han kanske tycker det känns konstigt att börja träffas nu när skolan fortfarande pågår, eftersom ni inte känner varandra helt. Sommaren kan ju bli ett perfekt tillfälle att lära känna varandra!"

Så hade jag faktiskt inte tänkt tidigare, och det gav mig en helt ny syn på saker. Jag slapp ifrån mitt tunnelseende och såg en annan utväg.

Som faktiskt visade sig stämma.

Han gör mig så lycklig.
Jag lever i en liten bubbla av kärlek och går på tå för att jag inte vill att den ska spricka. Min lyckobubbla.

Men ju mer och mer av dig jag får, desto starkare växer sig bubblans skal och jag vill aldrig slippa ut.
Men jag kan släppa in dig.

Han och jag i en kärleksbubbla. Jag gillar tanken...:)

När man inte befinner sig på samma ställe som en viss person.
Då börjar man längta dit den personen är. Men det är ändå en lekfull längtan, på samma vis som ett barn längtar efter julafton.

Dagarna flyter på som vanligt, men inte inombords. Det är lov och det är skönt.
Våren ligger i luften och solens strålar leker över mina ögon. Bländar mig. Musiken från hörlurarna ger mig lyckokänslor, för jag tänker på dig.
Vi hörs ju ändå snart.

Med tiden kommer även min längtan att bli verklighet.

Jag mår ändå ganska bra.