Det sanningsenliga livet

Torsdagen var en lycklig dag.
Det började med att jag var ensam hemma, som sagt. Besviken över att kvällen inte verkade ha något i beredskap åt mig. Tänkte på honom, såklart.
Men kvällen bjöd på det bästa. Det började på msn med honom. 

Han: Vad ska du göra resten av kvällen?
Jag: Vet inte riktigt, se tv kanske. Du?
H: Vet inte jag heller. Om det fanns nåt roligare man kunde göra?
J: Träffas något?
H: Bra idé där.
J: Som sagt, jag har inga dåliga.
H: Nej, du har ju inte det.
J Träffas var?
H: Mig?

Jag begav mig. Mina föräldrar visste (vet) inget, och jag kände av den där nya sidan han förstärkt hos mig. Den impulsiva, vågade, spontana.
Jag mådde så otroligt bra. 
Den smått nervösa känslan i maggropen när jag närmar mig hans hus. som hastigt stiger när jag hör honom öppna dörren men försvinner lika snabbt när jag går innanför dörren. Som en kurva i ett histogram.

Småpratade lite. Kände mig mer och mer avslappnad. Mer och mer naturligt.
Vi hamnade tillsist i hans rum, på sängen. Fortsatte prata, diskutera och det kändes så sjukt bra. Jag gled ner bredvid honom och kände den välbekanta doften av honom. Den doften som får mig att känna mig lugn och säker. Trygg.

Vill du sova här?
Frågan som kom några timmar senare förvånade mig inte.
Om jag får.
Jag minns inte svaret, men ni kan nog tänka er.

Trots oavsminkad, med linserna kvar och ingen tillgång till tandborste, i en smal säng har jag aldrig mått så bra någon natt som då.
Jag drömde söta drömmar om han och mig, hand i hand och en känsla som sa "jag lämnar inte din sida."

Det var mysigt att vakna bredvid honom. Göra frukost (lunch?) med honom. Umgås.

Igenigenigen.