Dagen efter
När jag hade gått därifrån senare och skulle träffa kompisar på bio var jag som i apati. Saknar och längtan efter honom trots att vi nyss spenderat nästan 14 timmar tillsammans.
Mina korkade funderingar kom ikapp mig. "Åh nej, tänk om han tyckte det var misslyckat. Att jag stannade för länge, de sista timmarna var ju inte händelserika? Han kanske inte alls känner som jag. Tänk om han tycker jag verkar tråkig?"
And so on. Jag förstår inte varför såna tankar tränger igenom och förstör, när det ur en annan persons vinkel bara är löjligt och obefogat. Hade det gällt någon annan hade jag fnyst åt det. Absurt!
Likadant kändes det idag. Jag visste inte när vi nästa gång skulle ses, saknade honom, ville prata med honom. Shit tänk om han glömt mig, tröttnat på mig.
Jag är knäpp.
Så visade det sig i alla fall inte vara när jag förut pratade med honom. När fan ska jag lära mig att lita på mig själv och andra? Såna här tankar borde olagliggöras. Det kan förstöra allt.
Han vill ses igen och det vill jag med. Lycka.
Mina korkade funderingar kom ikapp mig. "Åh nej, tänk om han tyckte det var misslyckat. Att jag stannade för länge, de sista timmarna var ju inte händelserika? Han kanske inte alls känner som jag. Tänk om han tycker jag verkar tråkig?"
And so on. Jag förstår inte varför såna tankar tränger igenom och förstör, när det ur en annan persons vinkel bara är löjligt och obefogat. Hade det gällt någon annan hade jag fnyst åt det. Absurt!
Likadant kändes det idag. Jag visste inte när vi nästa gång skulle ses, saknade honom, ville prata med honom. Shit tänk om han glömt mig, tröttnat på mig.
Jag är knäpp.
Så visade det sig i alla fall inte vara när jag förut pratade med honom. När fan ska jag lära mig att lita på mig själv och andra? Såna här tankar borde olagliggöras. Det kan förstöra allt.
Han vill ses igen och det vill jag med. Lycka.
Kommentarer
Trackback
