Det sanningsenliga livet

Jag är så jävla arg och besviken på mig själv.
Jag kanske bara har mig själv att skylla. Hur fan har jag kunnat vara så DUM, blind och oförstående.
Vissa tecken fanns där hela tiden.
Vissa chanser kom hela tiden.
Om sista tåget gått och jag inte tog det, kommer jag aldrig att förlåta mig själv. Finns det något sätt att ta tillbaka i så fall?

"Du är söt"
"Kom över hit då"
"Är du singel?"
"Har du varit kär någon gång?"
"Det är kul att prata med dig"

Hur kan man missa. Hur fan kan man missa.

Jag drömde i natt något läskigt. Jag drömde att du hade en flickvän. Carolina. Att jag varit för seg för att förstå. Missat chansen.

Min värsta mardröm.