Det sanningsenliga livet

De senaste dagarna har varit som en dröm. Jag har knappt vågat tro att det är på riktigt.
The love of my life, the man himself och jag har träffats. Fått connection.

Förstår ni. Han har varit hemma i mitt hus, kommit närmre mig än någon annan tidigare gjort. Det är en mäktig känsla kan jag meddela. Jag har för en gångs skull lyckats.

Han som hela bloggen har kretsat runt.

Att bara ligga där, leka med varandras fingrar. Hålla om honom, kyssa honom, känna honom stryka bort mitt hår som är överallt. Se honom i ögonen. När han ser på mig sådär känner jag mig som världens vackraste. Jag ville aldrig att kvällen skulle ta slut men det gjorde den.

Vi står i hallen.
Han kramar mig, ser mig i ögonen.
"Vi måste träffas någon mer gång"
"Absolut"

Jag kände verkligen att han menade det och det gjorde jag med. Jag längtar tillbaka till det där ögonblicket så det gör ont.

Varför?

Jo, för nu åker han bort i tre veckor och jag vet inte när vi ses igen... det värsta är att jag är så löjlig nojig.
Att han kommer glömma mig? Tappa intresset eller inte alls kommer minnas hur underbart det var. Bara glömma mig.
Säg mig, det är väl inte befogat? Efter det här?
Egentligen vet jag ju svaret på det. Nej, det är så fel som det bara kan bli. Han är inte sån. Varför har jag bara så svårt att tro på det själv?