Det sanningsenliga livet

Idag förvånade jag mig själv när jag började gråta. Alldeles nyss.
Jag har mycket känslor inom mig. Jag har känt säkert alla känslor på skalan den senaste veckan, var det nu som allt bubblade upp på ytan?

Jag frågade igår om han ville komma över ikväll. Gärna, löd svaret.
Men sen idag, i eftermiddags så sa han: Jag ska dra över till en kompis nu. Vi ses, puss.

Jag sa detsamma. Sedan blev jag ledsen, för nu sitter jag här med en ensam jävla kväll framför mig att slå ihjäl.
Jag är inte arg, inte på honom. Men jag är besviken, på situationen. Jag vet inte om vi kommer kunna ses nu på ett tag.
AND IT HURTS.

Men trots det är jag ganska cool med honom. Varför skulle han över huvud taget ha skrivit till mig idag om han inte ville ses, han hade ju bara kunnat låta bli? Och han skrev ju vi ses. (Herregud vad jag analyserar).

Sen tänker jag på en annan sak väldigt mycket också. Han + jag = hjärta. När? Fråga chans? Huh?

Jag vill bara att det här ska hålla. Verkligen verkligen verkligen. I helgen ska jag bort visserligen men jag ska se till att få komma hem så fort som möjligt, helst till måndag kväll.