Det sanningsenliga livet

Jag har insett något de senaste dagarna.
Man MÅSTE satsa för att få något. Man måste våga, ta steget, riskera.

De där orden har alltid varit i vägen för mitt liv. Det blir så när man är blyg och relativt osäker för vissa okända situationer. Jag har alltid försökt ignorera orden, tänk att det finns väl andra vägar.

Nu är jag inte så säker på det längre. Och den där hjärtbrutna, hopplösa känslan har infunnit sig mer och mer på sistone vilket skrämmer mig. Jag vill inte förlora igen.

Denna gång ska jag satsa. Jag är mer inställd på det nu, så fort en bra situation kommer. Jag vill inte att allt ska bli som det blir varje gång. En förändring vore på sin plats.

Sen kom jag på en annan grej också.

Om ja satsar, och det går åt helvete. So what? Då har jag försökt. Då blir det ändå lättare att gå vidare. Jag slipper vela, ångra mig och tänka på vad som kunde ha blivit.

Sen kan det gå åt rätt håll med och då skulle jag bli världens lyckligaste.
Det här har jag äntligen förstått nu. Mitt mod måse också förstå det.

Jag antar att ni förstår att det är en kille det handlar om...